Leta i den här bloggen

fredag 27 september 2013

Rätten att få vara introvert

”I am rarely bored alone; I am often bored in groups and crowds” – Laurie Helgoe

Det håller på att bli okej att vara introvert. Äntligen! Två intressanta böcker har nyligen publicerats i ämnet, dels ”Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av Susan Cain (på engelska Quiet – The Power of Introverts in a World that Can’t Stop Talking), dels ”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Jag har hittills läst Susan Cains bok samt ett smakprov ur Linus Jonkmans bok.


Yes!!! Ja, det är så det känns när man plötsligt börjar läsa någonting POSITIVT om introverta människor. Jag har alltid känt att min introverta läggning är så fel. Att egentligen får man inte vara som jag. Att det i stort sett bara är JAG (ensam i hela världen!) som inte älskar stora folksamlingar, mingel och nätverkande, och som tycker det är skönt att få syssla med saker i lugn och ro och på egen hand. Att jag har någon slags konstig defekt, som är bäst att försöka dölja så gott det går.


Den här ”defekten” har dessutom inte bara varit besvärlig för mig själv, utan även för min familj, som väl hade önskat sig ett mera utåtriktat barn. Varenda utvecklingssamtal genom hela min skolgång handlade om att jag var för tillbakadragen och inte tog för mig tillräckligt. Jag var inte tillräckligt muntligt aktiv för att kunna få de högsta betygen och saboterade därmed för mig själv. Trist helt enkelt! I synnerhet som det inte verkade gå att göra någonting åt det heller. Företaget att vara ”tillräckligt muntligt aktiv” var helt enkelt för tröttande för mig. Jag orkade inte vara en sådan person. Faktum är att hela skolmiljön var tröttande med stora klasser och mycket grupparbeten. Och aldrig någonsin att jag på grundskolenivån uppfattade ett grupparbete som ett sätt att lära sig nya fakta, utan snarare som ett sätt att sakta ner och begränsa inlärningstakten. Samtidigt som jag ju mycket väl visste vad det var vi EGENTLIGEN skulle lära oss, nämligen socialt samspel. Det jätte-jätte-jätteviktiga att kunna arbeta i stökiga gapiga grupper. Och så oändligt tröttsamt för en introvert. Vi som trivs med att jobba individuellt och blir mer kreativa så.


Jag har alltid gärna tillbringat tid med mig själv och med att skriva saker och läsa, men jag har alltid skämts lite för att erkänna det. Och att jag hellre tillbringar en lördagkväll uppkrupen med en bok än att behöva gå på middagsbjudning är ingenting jag precis brukar skryta om. Jag skäms för det också. Känner mig tråkig i en värld där det gäller att vara rolig och klämmig och hejig.


Linus Jonkman skriver i smakprovet jag läste att ”Googlar du på extrovert kommer du till platsannonser. Googlar du på introvert kommer du till artiklar om Anders Behring Breivik”. Ja, är det inte lite så vi tänker när vi hör ordet introvert; ”konstig, enstörig, nördig typ”. Introvert har ju aldrig precis känts som ett särskilt positivt ord. Det är inte så vi beskriver oss när vi går på anställningsintervju och blir ombedda att berätta om oss själva. ”Ja, först och främst så är jag rätt så introvert…” Nej precis, vem anställer en introvert? Vi förväntas alla vara socialt kompetenta och specialister på att hålla många bollar i luften. Att gilla att göra en sak i taget, det är ju nästan suspekt. Fast både Jonkman och Cain tar också upp det alldeles riktiga och även mycket tänkvärda att social kompetens inte nödvändigtvis har någonting alls med att vara extrovert att göra. Att vara extrovert handlar om ett behov och ibland kan det behovet vara att själv få ta väldigt mycket plats, inte sällan på andras bekostnad. Medan en introvert person mycket väl kan vara en god lyssnare, som både engagerar sig i och förstår sina medarbetare. En introvert person kan bli en utmärkt chef och ledare, framför allt som undersökningar visar på att introverta chefer är bra på att släppa fram andra och deras kreativa idéer. Däremot blir den introverta troligen inte företagets festprisse som drar med alla ut på puben och som arrangerar födelsedagspartyn och frågesporter.


Det handlar, som sagt, framför allt om ett behov och om hur vi fyller på med energi. En introvert person har ett stort behov av att få vara själv och trivs med det. Skriva, tänka, läsa, skapa och vara kreativ, pula med saker; en introvert har sällan tråkigt i sitt eget sällskap och behöver stora doser av ensamtid för att ladda sina batterier. En extrovert person däremot, är förstås precis tvärtom och tankar sin energi i första hand genom umgänge med andra och blir ofta rastlös och har tråkigt på egen hand. Det handlar om två olika personlighetstyper helt enkelt.


”Introvert är inte lika med tråkig.” Åh, så härligt att få läsa detta! Introvert är dessutom ofta lika med kreativ, vilket också känns härligt att få se i print. Kända introverter som bidragit och bidrar till vår värld är t.ex. Albert Einstein, Al Gore, Bill Gates, Eleanor Rosevelt, Gwyneth Paltrow, Michael Jordan, Harrison Ford, J.K. Rowling, Christina Aguilera, Emma Watson, Mahatma Gandhi. Faktum är att de flesta stora uppfinningar och konstverk som skapats är enpersonsverk och inte ett resultat av många människor som tillsammans suttit i grupp och brainstormat. Vi som är introverta är alltså i gott sällskap. Vi behöver inte skämmas.


Faktum är dock att det var lättare förr att få acceptans för sin introverta stil. Abraham Lincoln, ännu en berömd introvert person, hade det på så sätt lite enklare för det fanns inte ett extrovert ideal på hans tid. Idealet var istället att vara plikttrogen, lågmäld, ödmjuk och hederlig med god moral och gott uppförande. Från 1920-talet och framåt har sedan det extroverta idealet vuxit fram i västvärlden för att fullkomligt explodera under 80-, 90, och 00-talet. Jag skriver västvärlden därför att Asien har en annan kultur, där man fortfarande främst värdesätter lågmäldhet och en mera dämpad personlighet. Det ser inte likadant ut överallt, även om det är lätt att tro det för den som vuxit upp i USA:s eller kanske Sveriges se-till-att-du-syns-och-hörs-kultur.


Alla introverter är inte heller likadana. Jag ser själv hur fånig den meningen blev, för det är väl självklart? Ändå finns den här bilden av introverta människor som en grupp fula, menlösa, plågsamt blyga och socialt inkompetenta varelser, ungefär likadana och trista allihop. Det är den bilden som vi får försöka ändra på nu! Faktiskt sitter den i så hårt att jag, som alltså själv räknar mig som introvert och borde veta bättre, hajade till när jag såg fotot på Susan Cain på bokens baksida och innan jag hann hejda mig tänkte: ”Är HON introvert? Hon ser ju verkligen inte särskilt introvert ut.” Varför tänkte jag så? Jo, för att jag har hela min uppväxt levt med den skeva bilden att det är fult och negativt att vara introvert och att detta också på något sätt måste avspegla sig i ens utseende. Och om man nu råkar vara introvert, då får man göra sitt bästa för att dölja det. Man får bli en pseudoextrovert! Att vara pseudoextrovert innebär att man helt enkelt gör sitt bästa för att låtsas vara extrovert fast man inte är det. Man vill ju bli accepterad! Ibland lyckas vi riktigt bra. Ibland lyckas vi till och med lura oss själva, åtminstone lite grand. Och jag skriver ”vi” eftersom jag är ett typiskt exempel på en pseudoextrovert, som i många, många sammanhang förkväver min personlighet och låtsas vara mycket mera social och utåtriktad än vad jag är. Det är utmattande ibland. Och det är just det som är tecknet på att jag inte är extrovert på riktigt. När jag agerar väldigt extrovert blir jag inte fylld av energi. Jag blir trött istället. Då behöver jag få vara ifred och fylla på med ensamtid efteråt.


Alla introverta är heller inte blyga, vilket ju ofta är vad vi tror. Susan Cain lyfter fram Bill Gates som ett typexempel på en introvert som inte är blyg. Bill Gates håller en låg profil och jobbar på, men han bryr sig inte särskilt om vad andra tycker om honom. Hon berättar även om en fantastisk föreläsare, Brian Little, som är introvert. Men samtidigt är Brian otroligt socialt kompetent och väldigt populär, dock med ett stort behov att få återhämta sig i lugn och ro efter sina jobb. Behovet är så stort att han ibland får fly in på offentliga toaletter för att kunna få det där lugnet. (Susan Cain skriver: ”Att ta skydd på en toalett är en förvånansvärt vanlig lösning, vilket du förmodligen redan vet om du är introvert.” Jo, jag vet och om du som läser detta också är en introvert, då vet du också…)


Men många av oss introverta är dessutom blyga och något som kallas för högkänsliga eller högreaktiva. Cirka 70% av alla introverter anses vara högkänsliga. Att vara högkänslig innebär att man har en tendens att vara mera observant och att reagera starkare på intryck. Ofta har man livliga drömmar och en dragning till musik, natur, konst och det som är vackert. Det är vanligare med filosofiska och andliga intressen hos högkänsliga personer. Den som är högkänslig är ofta empatisk och lever sig lätt in i andras situationer, och har även lättare att känna dåligt samvete, få skuldkänslor och att ta illa vid sig. Själv är jag en utpräglat högkänslig person, vilket också har varit en last för min familj. Jag är ”hon som är så känslig”, vilket jag inte vill påstå att jag någonsin har känt mig särskilt stolt över, trots att det ju egentligen är rätt så fina drag om man tänker närmare efter. Men det kan vara tufft att vara känslig i en hårdkokt värld där extrovertismen ständigt hyllas.


Nu kommer dock något intressant; enligt Myers Briggs Type Inidcator Test, som är ett väl erkänt och också vanligt psykologiskt test vid till exempel anställningsintervjuer, är jag klassad som en extrovert! Min profil heter ENFJ. E:et betyder att jag anses vara extrovert. Men nu är det förstås så, också med Myers Briggs, att alla som har en ENFJ-profil inte alls är likadana. Man kan ha helt olika antal poäng på de här bokstäverna nämligen. Både mitt N och mitt J har till exempel skyhöga poäng, vilket då så klart präglar min personlighet väldigt mycket (du får googla om du vill veta mer om de olika bokstävernas betydelser). Däremot har F:et lite mer normala poäng och E:et ligger endast någon enstaka poäng från gränsen till att jag istället skulle ha hamnat på andra sidan och vara en introvert. Man skulle kanske egentligen kunna säga att jag är både introvert och extrovert och faktiskt så finns det ett fint ord för detta också, nämligen ambivert. Min man, som också gjort Myers Briggs-testet, har fått I:et i sin profil och är alltså därmed klassad som introvert. Men precis som i mitt fall ligger han bara någon poäng ifrån gränsen och man kan nog säga att vi är ungefär lika mycket introverta eller ambiverta båda två. Men intressant nog inte riktigt på samma sätt. Han är till exempel mycket mera intresserad av att umgås med stora folksamlingar än vad jag är. Han sätter glatt iväg mot alla grill- och brännbollskvällar och annat socialt mingel, som jag helst slipper om jag kan. Och i bilen, där jag gärna lyssnar på lugn musik eller faktiskt ingenting alls (ja, jag erkänner att jag ibland har undrat om detta är normalt…) vill han gärna höra jobbiga (i mitt tycke förstås) pratprogram med flera personer som sitter och skriker och skrattar i munnen på varandra. Däremot har jag ett, som åtminstone enligt Myers Briggs, klassas som ”extrovert ansikte”, vilket innebär att man kan avläsa mig och att när jag pratar med någon tittar jag personen i ögonen och jag hummar och nickar och svarar tillbaka. Min man, däremot, har det introverta ”stenansiktet” som inte röjer någonting. Vad tänker han egentligen? Vad tycker han? Har han över huvud taget märkt att jag pratar med honom??? Men i det stora hela så tycker jag ändå att av oss två ambiverta personer så är det definitivt han som är mest extrovert. Jag gissar att det måste vara mina kommunikativa egenskaper som har fått Myers Briggs-testet att sortera in mig som extrovert, men tänker vi oss att det som i första hand styr är behov, intresse, sätt att bäst arbeta på och hur vi laddar våra batterier, då är jag en solklar introvert!


Enligt Susan Cain kan man, även om man är född med sin läggning, skifta en aning över tid i hur mycket extrovert respektive introvert man är. Det är till exempel vanligt med en aning mera extrovert beteende bland yngre vuxna. Det antar man beror på att detta är den period när man letar efter en partner att dela sitt liv med och att det därmed denna tidsperiod inte är ultimat att hänga för mycket med bara sig själv. Jag tycker detta stämmer bra på mig själv. Mellan 19 och 26 var jag definitivt som mest utåtriktad och partajig med många vänner och aktiviteter på gång. Efter att jag träffat min man, och framför allt sedan barnen började droppa in, blev det svårare att få den där egna tiden bara för mig själv och då blev det ett naturligt val att skära ner på umgänget utanför hemmet och begränsa det till de där få, nära vännerna. För det är så vi introverter helst umgås, med några få personer där vi har möjlighet att gå på djupet och prata om ”viktiga” saker. Kallprat intresserar oss mindre.


Linus Jonkman skriver att han skrivit sin bok för introverta. ”Det är inte värt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zumbaträning och lattefikor.” Nej, precis. Vilken extrovert vill sätta sig och läsa böcker om introverta människor? Eller ens ett blogginlägg av det här slaget för den delen. Nej, det är vi introverta som är utforskarna. Vi är en tredjedel av befolkningen i västvärlden och detta alltså trots att de flesta av oss blivit uppfostrade till att vara extroverta. Det visar på hur starkt det är. Det sitter i vårt DNA. Men nu är vi på gång och tar revansch. Framför allt är det viktigt att vi lär våra barn att det är lika bra vare sig man är introvert, extrovert eller ambivert. Alla personlighetstyper bidrar på olika sätt och alla behövs. Ingen ska längre behöva växa upp och tro att den är den enda i världen som arbetar bäst på egen hand och trivs i sitt eget sällskap. Det är viktigt att få vara den man är!


Källor:

Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, Susan Cain
Introvert – Den tysta revolutionen, Linus Jonkman